Hur mår du? Det var ju ett tag sen vi sågs, på riktigt. Försäsongsmatcherna gäller ju liksom ingenting, du vet. Jag ser dig ibland när jag tittar till den meningslösa serie dom kallar Elitserie. Serien där du numera huserar. Det verkar ändå gå ok för dig. Men vet du vad?  Jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Och vet du vad? Det känns konstigt att säga, men jag saknar dig.

Jag är inte säker på hur du känner. Kanske har du glömt oss nu när du har fått nya antagonister. Luleå Hockey har fått bli din nya nemesis, men jag tror och hoppas att det är mig du hatar allra mest. Jag tror och hoppas att du saknar oss lite grand med. 

Jag saknar våra duster i isladan i Schtaaan och i ishallen i mitt älskade Umeå. Jag saknar att se dina bonniga fans på andra sidan hallen. Saknar att med hela mitt hjärta hata dom och spelarna i gulsvart på isen. Jag saknar den enorma glädje det alltid innebar att få se Löven piska dig rejält. Saknar urladdningen som våra derbyn innebar.

Sportsligt har jag inga problem att vara ärlig mot mig själv. Du har varit bättre ett tag nu. 80- och 90-talet var våra årtionden. Början på 2000-talet likaså. Sen hände det som jag aldrig trodde skulle komma, men som ju är oundvikligt när ens förening så länge misskötts av ett gäng pajasar. Vår ekonomi kraschade och de sportliga resultaten uteblev som följd. Du kom ikapp oss. Dessutom drog du ifrån rätt så jäkla snabbt. Under tre år var min enda glädje vinsterna mot er i våra derbyn samt det faktum att er ”sämst när det gäller”-stämpel fortfarande var fastsydd i klubbmärket. Jag vet inte om den finns kvar eller om materialförvaltaren lyckats vaska fram nått supertvättmedel, men ni lyckades iallafall prestera till slut. Efter 3 raka år av fantastiska - faktiskt helt ofattbara - genomklappningar i kvalserien tog ni er upp.  Jag grät.

Nu har ni lyckats etablera er som ett av dom  där meningslösa stabila elitserieföreningar jag knappt vet vad de heter och jag tror dessvärre inte vi kommer ses på ett tag. Men du ska veta att när den dagen kommer, när vi möts på riktigt igen, då kommer jag vara där. Då kommer jag att stå upp och älska Björklöven. Jag kommer sitta ner och hata AIK (nä, inte solna), och tja-la-la–la-tja-la-la-la-laa. För dina fans sjunger bara när ni leder. Sjunger när ni leder. Ni bara sjunger när ni leder. Du, med de mest överskattade, mest överdrivet lojala, bonnfans i hela Sverige. 

Gudarna ska veta att jag älskar att hata dig, Skellefterå AIK. Men jag kommer att älska att se dig på riktigt igen, vart än det blir.

Som ni kanske förstår så ogillar jag dessa klubbar. Den ena kan jag känna vissa sympatier för pga av att man alltid haft underdogstämpeln på sig. Så bajen, jag nöjer mig med att konstatera att jag ändå glädjer mig åt att ni verkligen haft ett sopår deluxe. Ni kommer tillbaka.

Jyyyrgårn däremot. Er hatar jag. Sen igår hatar jag er ännu mer.

Det finns olika anledningar till varför man tycker olika om vissa lag. Nu ska jag förklara vad som gör att jyyrgårn tar plats som nr ett på min svenska hatlista.

För det första. Ni är överklass. Överklasslag skall alltid ogillas. klubbsjälen sitter självklart i historien och överklasslag har ofta väldigt osympatiska drag över sig. Jag orkar inte dra allt för mycket historia här, men det säger sig ju självt att då fotbollen kommer från arbetarklassen skapade sig överklassen sina egna föreningar för att slippa beblanda sig med fattigt patrask. Nu är jag självklart medveten om att så inte längre än fallet och att de flesta lags supportrar är en blandad kompott. Men som sagt, historia är viktigt. Åtminstone i mitt fall.

För det andra. Ni har vidriga fans. Stockholmsdryghet förpackad i kotlett och snobberi betackar jag mig för. Jag nöjer mig med det nu. En sak till bara – Att ni igår stormade planen efter klarat kontrakt är ju patetiskt. Otroligt krystat. Vad blir nästa steg? Pitch invasions efter varje klarad poäng? Pinsamt.

För det tredje. Ni har Sveriges i särklass skämmigaste spelare. Nä. Inte ens AIK är i närheten. De har ju mest varit kaxiga. Sist jag kollade hade de också levererat rätt hyfsat denna säsong.

Som jag varit inne på tidigare så tycker jag inte att elitidrottare tillför särskilt mycket intellektuellt. Måhända om de nått upp till en viss ålder, men knappt då finns mycket innanför pannbenet. Och jag klandrar dom inte heller. Dom behöver ju aldrig tänka. Alla beslut fattas ju av tränare, läkare, agenter, mamma, osv. Det blir då rätt smärtsamt att se när spelare, alltid med en för mig oförklarligt skev självbild, ska spela allan och på olika sätt utmärka sin dutktighet, lojalitet, tuffhet och/eller på andra sätt verka kontroversiella. Det är naturligtvis Jan Tauer jag tänker på främst. Han är inte bara en stolle. Han är en riktigt dum stolle med som dessutom är rätt usel på att spela fotboll. Jag bryr mig inte det mista om djurgården i slutet sällskap sjunger sånger att dom ska hugga AIK och what not. Jag är rätt säker på att detta förekommer i de flesta lag. Men att vara så otroligt korkad att lägga ut en sådan film på sin blogg visar ju bara på ett omdöme som är icke existerande. Slaget på klubbmärket när han blev utvisad mot Malmö gjordes också för att symbolisera…ja vadå?

Rajaliksom  är mest bara skämmig. Allt han säger i intervjuer, liksom, och hur han säger det, liksom, påminner en del om den där självklara självkänsla den tuffa mobbaren i 8an hade. Han tycker nog själv att han är tuff, men är samtidigt så pass osäker på sig själv att han är tvungen att förstärka sin egna tuffhet så ingen ska få för sig att syna honom. Hans utspel efter fjolårets utvisning, plus det efterföljande nekande av hans kännedom av att det filmades, är obetalbart. Inte mindre än tre gånger vänder han sig om i korridoren. Att han skulle varit ovetande om dokumentationen kan möjligtvis stämma om han drabbades av tillfällig blindhet där i spelargången. Rajalakso säger också i en intervju att han är lite förvånad över att dom, journalisterna, skriver ordagrant vad man har sagt. Smart där.

Men allt är inte bara hat. Pa Dembo Touray hatar jag inte. Han gillar jag. Visserligen bara för att han är så dålig, och samtidigt pratar om hur himla bra han är. Sådana spelare gillar man bara om dom spelar i lag man avskyr. Och det gör du ju, Pa. Pa…hahaha.

Den här säsongen saknar Celtic både målgörare av klass och en tydligen ledare. Man kan springa länge men saknar man, dussutom utan tydlig spelidé, dessa egenskaper i laget kommer verkligheten förr eller senare att hinna ikapp, jämsides och förbi. Matcherna mot Hapoel och Rapid Wien visar det rätt tydligt.

Så vad göra? Tja. Eftersom ca 200000 lag numera spelar i CL och minst lika många i Europaleague finns liksom inte den där möjligheten att locka med det exklusiva i att spela i Europacuperna längre. Alla andra lag spelar ju också där. Nu finns det också mer pengar i obskyra ligor som Rumänien och Bordurien än vad det finns i Skotland. Vilket sopgäng som helst i PL kan locka öven den mest lojala Neden från glasgows gator. Vifta bara med lite pundbuntar så glöms historia och drömmar och spel med Celtic bort i ett nafs. Inget konstigt i dagens fotboll och varför skulle det vara annorlunda i Celtic?

Celtic har i allra högsta grad resurerna för att på andra grunder på längre sikt scouta och locka över spelare som passar för just lagets spelidé. Just ja – skaffa en sådan också. Värva inte bara första bästa spelare bara för att den kommer från nått lag i en liga som rankas högre än den skotska. Det blir sällan bra.

Sluta lev på gamla meriter! Celtic är en gammal storklubb som för inte alls länge sedan var i final i Uefa-cupen och på vippen att slå ut blivande mästarna Milan 2006. Men saker och ting förändras snabbt i fotboll. Vad som hände för 3 år sedan har liten betydelse idag. Kolla bara på Liverpool.

Så. Gör om. Gör rätt. I en sopliga som den skotska har ni råd att komma tvåa ett par år i rad under tiden ni samlar upp och bygger nytt. Ok, ni missar ett par miljoner från CL, men sett till Rangers OCH era egna resultat verkar inte CL-miljonerna ha allt för stor inverkan på kvalitén på ert spel, Älskade Celtic.

Till sist. Celtic fans har en längre tid endast levt upp till sitt rykte under Just Europacupkvällar och Old firm. När laget förlorade mot Hamburg, topklubb i bundesliga(!), var det knapp halvfullt på läktarna. Vad handlar det om egentligen? Har ni gått och blivit framgångsfans?

Just hängivenheten och övertygelsen bland fansen att de är dom som är AIK fastnade jag för.

Förra året protesterade några lövenfans mot kirunadominansen, eller som man uttryckte sig: Kiruna-maffian, i Bjöklövens styrelse. Man vill helt enkelt ha bort en styrelse som man tyckte var ansvarig för de senaste årens allt sämre sportsliga resultat. Banderollen togs snabbt ner av vakter i arenan, som dessutom motade bort supportrarna från dess platser.  Det är fortfarande oklart exakt vad som hände. Det sades att styrelsemedlemmar själva låg bakom vakternas aktion vilket i så fall hade varit horribelt. Det hela mörkades ned men VD Bedros, som är en klok man, förstod i alla fall att det skickar rätt risiga signaler om man som supporter inte får uttrycka åsikter i arenan och bad helt sonika de nämnda supportrarna om ursäkt.

Den här händelsen, tillsammans med en rad andra saker som jag varit långt ifrån nöjd med under senare år, gjorde dock att jag valde att avslutad mitt ekonomiska stöd till klubben och sa upp mitt medlemskap i lövenbyggare. Märk väl att jag fortfarande är medlem i själva klubben. Jag kände dock att jag har ett ansvar som supporter och ville förklara mig. Jag skrev ett långt mail och skrev varför jag inte längre ville bistå med ekonomisk hjälp och kände mig samtidigt som en svikare. Som svar fick jag en kort mening. ” Vi beklagar att du inte längre vill vara en del av familjen”. Jag förstod genast att jag gjort rätt val. Vadå ”inte längre en del av familjen”? Jag var ju fortfarande medlem i klubbben. Vilken familj syftade dom på? Fanns det flera? Var man bara familjemedlem om man bistod med ekonomisk hjälp, utöver de pengar man la på matchbiljetter och annat?

Till min bestörtning fick lövensupportrarna med den nedrivna banderollen tillsammans otroligt mycket skit på diverse internetforum. Mycket sympatier fick de visserligen men antipatierna var fler. Man sa att det inte var riktiga supportrar som gjorde detta. Som supporter skall man stötta i vått och torrt. Man ska vara villig att när som, pardon my french, dra ner byxorna och låta klubben man älskar få våldföra sig bäst den vill.

De supportrar som tycker så här, och dom är många, har en livsåskådning som liknar livegenhet. Man ska vara nöjd och hålla käft. Dessutom ska alla göra som er, tycker ni. Går man emot strömmen måste man bort.

Men vet ni vad? Ni som tycker att supportrar bara ska vara glada och heja gubbar friskt humör och tror att det är det som susen gör. Det är det inte.

Ställ er själva frågan. Älskar du klubben? Nu skriver jag älskar för det är endast om du älskar klubben som du kan förstå varför man engagerar sig som vissa gör. Älskar du inte klubben kommer du heller aldrig att förstå, och gör då också bäst i att vara tyst. Svarar du ändå ja på den första frågan så kommer här en till: Varför älskar du klubben? Det kan vara av geografiska skäl men eftersom det ofta finns många klubbar i samma närområde så gissar jag att du har fastnat för klubben på grund av dess själ. En klubbsjäl finns alltid, men vilka är det som har skapat den? Styrelsen? Tänk igen. Det är supportrarna. Sålunda är det också supportrarna som ÄR klubben. Medlemmar i klubben har alltid möjligheten att rösta bort styrelsemedlemmar vid årsmöten och här kan man ha åsikter och supportrarnas engagemang vid just dessa. Men. När/Om en styrelsemedlem beordrar avvisning av supportrar som publikt protesterar  mot vad man tycker är missförhållanden i klubben har något gått väldigt fel på.

Det snackas mycket om civilkurage som en dygd i samhället idag. Märkligt nog uppmärksammas civilkurage som något negativt när det gäller sportsupportrar. När någon civilkuragerar i sin klubbs namn är den personen plötsligt huligan eller i bästa fall en sportens fiende. Hur fan blev det så?

Jag har aldrig haft mycket till övers för skattesmitare. Jag tycker kanske inte att det är häftigt att betala skatt, men jag inser det nödvändiga i hög skattesats för att ens ha en ekonomiskt möjlighet att ha något slags välfärdssamhälle. Att lägre skatt i stort sett endast gynnar redan bemedlade är väl vår nuvarande regerings politik ett talande exempel på.

Nåväl, nog om mina politiska värderingar och över till dagens hackkycklingar.

Till dig Anja. Till dig Christian Olsson. Till alla andra som flytt Sverige för förmånligare skattevilkor i Monaco. Er girighet är ful. Den klär er lika illa som era sponsorkläder ni jämt har på er. Ja, ni är fula. Och som om inte det vore nog. Ni verkar dessutom vara dumma.

Någon  sa att det geografiska läget passade för hennes sport. Jag tror bestämt att det var du, Anja. Vilken tursam slump att det just i det här 2 kvadratkilometer stora landet/staden  inte finns någon inkomstskatt. För det är väl en slump? För det finns väl inga geografiskt bättre lämpade platser för din sport?

Någon annan sa att karriären var så kort att de är beroende av alla inkomster de kunde få in under denna korta karriär. Du menade att det innebar en rad olika uppoffringar att leva livet som elitidrottsman/kvinna. Uppoffringar du också tyckte rättfärdigade din skattefrihet under den här karriären.

Jag förstår att det innebär uppoffringar att vara elitidrottsman/kvinna. Jag förstår att ni inte har friheten att göra saker som andra, vanliga, människor kan göra. Ni måste ge upp en massa saker i er strävan efter att nå toppen, och den allra tydligaste  uppoffringen är att ni så uppenbartger upp er intelligens. Men vem kan egentligen klandra er? När de andra barnen var i skolan och lärde sig saker var ni ute i skogen och sprang. Ni gjorde armhävningar och räknade kalorier när jämnåriga var i full färd att lära sig hur man lever livet och dess spelregler. Ni har levt hela ert liv utanför verkligheten. Så när man så frågar er om saker som inte har med sporten att göra, tex varför ni valt allt bo i Monaco, kommer dessa grodor fram. För ni vet ju inte hur man ska svara. Ni vet ju ingenting annat än sportsaker. Visserligen vet ni att ni rimligtvis inte kan säga att ni bor i Monaco för att ni är giriga. Så mycket vet ni. Så mycket av det sociala spelet har ni snappat upp. Ni försöker istället med något annat istället, som ovan nämnda exempel.

Men Anja. Din förklaringen är så tafflig att man märker att du knappt ens har ansträngt sig. ”Monaco ligger bra till…” Eller hur? Du skiter lite i vad andra tycker, och det ska du ha ändå ha lite cred för. Men du är fortfarande en avskyvärd människa, Anja. En nazist är fortfarande en nazist även när nazisten är schysst. Hajjar du? Du kommer förresten att figurera fler gånger här i bloggen. Bara så du vet.

Pernilla Wiberg hade en framgångsrik karriär och hon bor i Monaco. Sen fick hon en skattesmäll på jättemycket pengar för att skatteverket ansåg att hon bott så mycket i Sverige under sina aktiva år. Hon nekade såklart, och överklagade domen flera gånger så att det den ursprungliga skatteskulden på 5,8 miljoner hunnit växa till över 8. Pengar som Pernilla Wiberg kunde betala in på ett bräde. Kan man slänga upp 8 mill kan det inte vara så synd om en.Eller? Men Pernilla tyckte synd om sig själv. Hon var oskyldig och babblade också om korta karriärer och uppoffringar.

Kanske har eran konstiga syn på skatt och era skyldigheter/rättigheter att göra med era stora egon.  Er säkerhet på er egen förträfflighet kanske gör att ni tror att ni inte behöver räknas in med resten av pöbeln i den här frågan? Jag har inte svaret. Det redan lilla förnuft ni besitter verkar ibland helt suddas ut. Det är som att ni tror att ni ska slippa jobbiga saker för att…ja just ju. Exakt varför då?

Ett annat ego, Tommy Nilsson, åkte för ett par år sedan på en rejäl skattesmäll. Hans förklaringen var lika aningslöst idiotisk som avlöjande gällande  hans egna självbild. Dessutom rätt likt er monegaskers prat om skttefrågan.Som svar på frågan hur skatteskulden kunde bli så stor svarade Tommy: Alltså, jag vill ju bara göra musik.

Klart Tommy. Klart Anja & Christian. Klart ni ska få göra vad ni vill. Klart ni ska få slippa betala er jobbiga skatt. Ni är ju ändå ni.

oh well. I övrigt då?Kvällens största behållning var naturligtvis att Rangers, på hemmaplan, fick stordäng av Unirea. Detta underbara rumänska lag som så sent som 2002 fortfarande spelade i div 3.Ok säger ni, dom ägs ju av en rätt tvivelaktig snubbe med rätt tvivelaktiga  avsikter med sina investeringar i klubben. Må så vara. I sammanhanget är det fortfarande en miniklubb som rimligtvis inte borde vinna med 1-4 mot ett lag som Rangers. Att Rangers är Rangers gör verkligen inte saken sämre. For its a grand old team to play for…

Annars känner jag mest att gruppspelet är ganska så jädra trist faktiskt. När storlagen möts är de oftast väldigt försiktiga då ingen vill förlora onödiga poäng, och skrällarna som ibland inträffar gör ofta varken bu eller bä, även om just Unirea faktiskt ligger på andra plats i sin grupp för tillfället. Kanske är det just tristessen som krystar fram skadeglädjen  ur saknaden av andra käsnlor?

Till sist.  Löven -Örebro ikväll. Sport är sport och man kan inte ta något för givet, har jag fått lära mig. Men att hoppas, fattar ni hoppas (?), på en vinst mot ett lag som Örebro… Som min goda vän Kolbjörn så fint formulerade per sms efter  förlusten mot Oscarshamn: Hur i hela helvetet har Löven blivit sån skit!?

Det här verkar kunna bli säsongen då vi verkligen kommer att prövas, vi som älskar Löven. Helvete också.

Nu inträffade inget under. Vi blev endast mer varse om verkligheten som det här laget skapat under föregående matcher. 0-0 mot Albanien kan man skylla på. Men det är 0-1 hemma mot Danmark som verkligen ställde till det. Vill man vara enkel kan man peka på Källström som brände en straff i den matchen. Och det vill vi. Sopkällström.

För första gången på 10 år kommer vi få uppleva ett fotbollsmästerskap utan svenskt deltagande vilket givetvis kommer göra det hela rätt mycket tråkigare. Många säger att man kanske ska försöka se något bra i det hela, och att det skulle vara att vi kommer få en nystart i och med att Lagerbäck nu slutar. Jag har alltid gillat Lagerbäck men även jag inser att han suttit lite länge på sin post. Sista åren har det börjat likna slutet på Tommy Svenssons tid som förbundskapten då han tog ut truppen på gamla meriter. Nu tror jag dock att Lagerbäck hade gått ändå även om Sverige gått till VM eller inte.

Vad kan vi då dra för slutsats av det? Jo, att det inte finns något gott i att vi sumpade VM-platsen.

Första inlägget och vad passar väl bättre än att en dag som denna ta upp det här med nationell tillhörighet och hur jag känner kring det.

Men innan vi börjar ska jag göra ett par saker klara. Lika bra att ta sånt direkt. För det första, den här bloggen kommer till största del handla om fotboll. En del kommer handla om hockey och lite om andra lagsporter och idrottsutövare.

Nu till dagens ämne: Känslorna för Sverige. Jag har aldrig haft något fotbollslag som jag passionerat följt och älskat. Inte som en äkta, dedikerad supporter, med allt vad det innebär. Därför har Sveriges landslag blivit det lag som jag gett mest av känslomässigt genom åren.  Jag har varit en sån supporter som fansen från städerna kallar bonde. Som engagerar mig i Sverige för att jag inte har något klubblag att följa. Lite rätt kan jag ge dem, men jag har till exempel aldrig sett en landskamp live. Jag skulle aldrig få för mig att gå med i Camp Sweden, även om jag tycker att det är bra att någon vill dra det där, sjukt tunga, lasset. Det händer ganska ofta att jag sitter hemma i TV-soffan och skäms för att bortasupportrarna på 500pers låter mer än hela Råsunda. Men visst, jag håller på Sverige delvis för att jag inte har något annat fotbollslag att ge min ovillkorliga kärlek.

Så vad är då mina tankar med dagens inlägg? Jo, att beröra att det här idrott i sig och fotboll i synnerhet lockar fram inte helt sunda tankar och känslor hos folk. Hela grejen med nationell sport är ju att den skapar nationalism vilket i sin tur per automatik, skulle jag vilja påstå, bygger murar mot andra folk och nationaliteter. Så också i mitt fall. Det är inget jag är stolt över, och tack och lov är det här bara något jag känner just under landskamperna. Men före, under och efter match har jag långt ifrånnågon lust att förbrödras med motståndarlagets supportar. Varför skulle jag, liksom? För att vi tittat på samma match? Fuck det…

Nationalism har dock alltid varit något jag haft svårt att förstå. Jag känner mig lyckligt lottad att jag råkade bli född till en vit medelklasskille i Sverige istället för, låt oss säga, lesbisk kvinna i Vitryssland. Alla kan nog vara ense om att mina utsikter i livet är ljusare på grund av den geografiska plats jag råkade bli född på och, om vi ska vara lite genusmedvetna, mitt kön. Det här är inget jag styrt över själv och sålunda inget jag känner att jag kan vara stolt över. Jag har valt att bo kvar i Sverige och jag har valt att förbli svensk medborgare. Jag tycker också Sverige är bra på många sätt och en bättre plats att leva i än många andra ställen och länder jag besökt, tro inget annat. Men det här med att vara stolt över sin nationalitet är lika konstigt som att vara stolt över att man vunnit på lotto. Tycker jag.

Därför ifrågasätter jag mig själv varje gång Sverige ska spela. Jag behöver inte fundera på samma sätt när det gäller klubblag. Mycket hänger ihop med geografi även här. Men det är ingen som höjer på ögonbrynen nämnvärt om en person från Sundsvall håller på Bajen istället för giffarna. Historia och tradition betyder mycket mer i klubbsammanhang. Antingen väljer man aktivt, eller så faller man helt enkelt för det laget, eller så säger ens päron att ”det är det här laget vi håller på, Ok?”. Så fungerar det inte i Landslagssammanhang. Jag är svensk och därför håller jag på Sverige. Men det är inget jag har valt. Hade Sverige varit en klubb kan jag lova att jag dom inte stått så högt i kurs hos mig. Ändå sitter jag där varje landskamp och mår dåligt och svär över hur usla de är, eller får glädjefnatt beyond sundhet när Zlatan gör mål i sista sekunden.

Jag vågar påstå att majoriteten av Sveriges fotbollssupportrar  inte är särskilt intresserade av fotboll. De gillar fotboll när Sverige spelar och i bästa fall under CL. Att ända så pass många, vi snackar miljontals, dras med i en i fotbollens namn nationell yra är både fascinerande och obehagligt. Fascinerande för att folk tillsammans alltid är en kraft att räkna med. Obehagligt för att människor så lättvindigt sållar sig till den gråa massan, vad än målet må vara. Gör något tillräckligt rumsrent och du kan få nästan vem som helst att ställa sig bakom. Nationalismen just idag gäller ett fotbollslag. Det är härligt och folkligt och heja Sverige frisk humör och ganska harmlöst. Men räck upp din hand om du tror att Zlatan hade ifrågasatts på samma sätt som han gjort om han hetat Svensson i efternamn och varit blond. Nästa år är det val. Då kommer ett partis viktigaste fråga handla om nationalism av exakt detta slag och det, mina vänner, är jag rädd för kommer vara ett vinnande drag.